Nyårsaftonen firades med middag med vänner och senare fest tills efter tolvslaget då vi nöjt traskade hemmåt i plusgrader?!? Jag kände inte festinnehavaren men när jag såg att han dukat fram 6 olika sorters snittar fick han godkänt direkt - jag älskar snittar! Att inte fler bjuder på sånt plock vid speciella tillfällen... 7-8 av de drickande gästerna bestämde sig för att leka ett minst sagt knäppt shotspel där bl.a klapp på låren och könsord ingick. "Please kill me", tänkte jag medans jag kollade plågat mot Ola som hade lika mycket ånger att vi tagit oss dit i blicken. Efter jag spelat en tredjedels parti schack med en onykter Jonna så hade fulleken bytts mot frågesport. Jag kan! Jag kan! Skrek jag på nästan alla frågor medans den som skulle svara oftast såg mycket fundersam ut. Att det faktum att jag kunde nästan alla frågor och inte mina medspelare berodde på att jag var nykter och de andra inte vet jag ej, men kul med frågesport är det iallafall! Nästa nyår hoppas jag vi spenderar på lite lugnare håll - tänk, då är det inte bara Ola och jag i familjen Hellström/Backlund :)
Dagen spenderades till 90% inne i vår lägenhet med STORstädning. Vi kör med principen "städa när det sprakar under fötterna av grus" även fast vi inte vill vara såna som städar bara när vi börjar må dåligt av att det är skitigt och dammigt hemma. Det finns ju så mycket annat roligare att fylla sina dagar med. Men nu har vi kännt i flera dagar att det är strävare att gå på golvet i hallen för att vi gått in med snöiga skor, så nu skulle skitkänslan bort, hujja bujja. Jag fick för mig att jag skulle putsa fönstret i kontoret - det skulle jag inte gjort. Skrivbordet står för så man får huka sig över skivan för att nå mer än halva fönstret och när jag inte nådde längre skulle jag gå iväg för att säga åt Ola att klättra över bordet och göra klart fönstret. MEN, det var som om höfterna brakade ihop, jävla foglossning! Stäckte fram högerbenet för att ta ett steg och jäklar vad smärtan smällde till. "för att ha putsat ett halft fönster - GOD!" Aldrig har en enskild grejj gjort att jag fått så ont och så länge. Ok, löpning under för lång tid men då har det kommit smygande. Gick och lagade indiskinspirerad mat till matlådor och det var en pärs att bara stå upp i dryga timmen eller vad det tog att göra maten. Fick lov att sätta mig i omgångar på en stol för att avlasta höfterna lite. Stödbältet hjälper lite men smärtan finns där hela tiden. Efter maten skulle jag vika tvätt medans ola städade klart det sista. Vek två tröjjor och 3 par strumpor innan jag snyftandes gick ut till ola i hallen som hade satt på sig skor och jacka för att gå ner och slänga sopor "jag har så ont - kan inte ens vika den jävla tvätten" kved jag fram och gick mot sängen för att lägga mig ner och grina. Men ola, min riddare, fasen han gör allt rätt i såna situationer, han stannade upp och kramade om mig och sa "du är gravid Sara, du måste säga till mig när du inte orkar längre - lägg dig ner på sängen så kommer jag och sätter dit TENS-apparaten på dig, vill du det?". "Jaa", snyftade jag och vaggade till sovrummet. Låg halvsomnad inom 10 sekunder efter apparaten slagits på, Neo hade lagt sig i min famn och Leia bredvid och så låg vi så i kanske 10 minuter, en kvart. Gick sen en långsam promenad Ola och jag för att hämta datorn och köpa varsin godbit på Lucullus och efter det kändes allt mycket lättare...
Tävlingsplanering känns lite konstigt att tänka på när man har pissont i höfterna och är gravid men jag längtar mer och mer efter terränglöptävlingar. När jag menar terräng så menar jag inte elljusspårsunderlag utan skogsstigar och stora backar typ Vertex fjällmarathon eller pålsbodas lokala stolthet Tarstaborgsrundan. Vi disskuterade tränings/tävlingframtiden nu ikväll några minuter efter jag läst olas blogginlägg och jag sa till honom det jag sagt förr, nämligen att jag under säsongen som varit haft mycket roligare under själva tävlingsmomentet under de löpartävlingar jag deltagit i än under cykeltävlingar. Och jag är inte ens tränad för löpning! Det finns så mycket att utveckla, det känner jag i varje löpsteg. Trots att jag bara kört på cykelflås och ren vilja så tycker jag att jag placerat mig bra i damklassen där alla kommit med löparbakgrund som heter duga. På Tarstaborgsrundan på 9 km var jag bara några minuter efter ola men det fanns mycket orutin i det genomförandet också bl.a höll inte farten hela vägen men jag kommer ihåg att jag kunde lägga på en spurt den sista kilometern iallafall. Det plockade jag många placeringar på, säkert eftersom jag är van att tävla minst 1,5 timme på cykel och här gick jag i mål på 50 minuter. Troligen så kommer slutet av säsong 2011 och säsongen 2012 innehålla mer löpning än cykling för min del om jag känner samma då som nu. Ser redan framför mig nu hur jag joggar favoritrundan med barnvagnen en sensommardag i augusti, eller hur vi har familjeutflykt i Ånnaboda där vi turas om att dra varsitt backintervallpass mellan festisar och gallskrik... Aaah - 2011, come to mama!
//Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar