Tjej med VCD:
hej !
Jo, det är så att jag har efter många år av andningsproblem fått klartecken att jag har vcd och när jag googlade på det så fick jag fram din blogg och förstod det som att du också haft det. Så nu är jag helt enkelt intresserad av att ta reda på hur man kan träna bort det. Har du några tips ? :)
Mvh Erika
Jo, det är så att jag har efter många år av andningsproblem fått klartecken att jag har vcd och när jag googlade på det så fick jag fram din blogg och förstod det som att du också haft det. Så nu är jag helt enkelt intresserad av att ta reda på hur man kan träna bort det. Har du några tips ? :)
Mvh Erika
Jag:
Hej! Vad kul att du kontaktade mig :)
Jo, jag tävlar på elitnivå inom mountainbike, dock inte just nu eftersom vi ska ha barn i sommar ;), men det var på träningarna som jag märkte av problemen först. När jag tränade på en puls på ca 188-192 (maxpuls ca 198) kändes det som om jag fick ett filter över munnen samt att det lät som under ett astmaanfall som eskalerade om jag inte avbröt träningen. VCD´n kom smygande över ca ett halvår och den tävlingssäsongen blev ett enda stort frågetecken. Blev utredd för ansträngningsastma men kände ingen förbättring av de mediciner (tror det var brikanyl) som jag fick inhalera under testet. Efter många om och men kom jag till en specialistläkare som kollade på mina stämband under ansträngning och han såg att jag hade VCD. Blev remitterad till en sjukgymnast som skulle lära mig att "andas rätt på nytt". Det var där fokuseringen låg - att lära mig andas rätt och att inte på något sätt spänna mig i andningsmuskulaturen/axlarna medans jag låg på maxpuls. För det var där som felet låg, trodde läkarna. Praktiskt taget alla hade sina egna hypoteser om vad VCDn berodde på.
Att få "en diagnos" har gett mig väldigt mycket. Nu vet jag vad jag ska träna på och att jag inte har astma.
Hur har det gått för dig?
Jo, jag tävlar på elitnivå inom mountainbike, dock inte just nu eftersom vi ska ha barn i sommar ;), men det var på träningarna som jag märkte av problemen först. När jag tränade på en puls på ca 188-192 (maxpuls ca 198) kändes det som om jag fick ett filter över munnen samt att det lät som under ett astmaanfall som eskalerade om jag inte avbröt träningen. VCD´n kom smygande över ca ett halvår och den tävlingssäsongen blev ett enda stort frågetecken. Blev utredd för ansträngningsastma men kände ingen förbättring av de mediciner (tror det var brikanyl) som jag fick inhalera under testet. Efter många om och men kom jag till en specialistläkare som kollade på mina stämband under ansträngning och han såg att jag hade VCD. Blev remitterad till en sjukgymnast som skulle lära mig att "andas rätt på nytt". Det var där fokuseringen låg - att lära mig andas rätt och att inte på något sätt spänna mig i andningsmuskulaturen/axlarna medans jag låg på maxpuls. För det var där som felet låg, trodde läkarna. Praktiskt taget alla hade sina egna hypoteser om vad VCDn berodde på.
Att få "en diagnos" har gett mig väldigt mycket. Nu vet jag vad jag ska träna på och att jag inte har astma.
Hur har det gått för dig?
Tjej med VCD:
Åh, vad glad jag blir att du svarat :D
Jag har troligen haft det hela mitt liv (är nu snart 16) mina föräldrar är väldigt intresserade inom orientering så det har alltid vart självklart att jag ska träna och tävla det men när jag blev tillräckligt gammal att träna på allvar (ca 11-12 år) blev jag alltid så fort trött och kunde inte andas. Föräldrarna sa då bara "det är normalt, det går över om en stund" men det gjorde det aldrig och i många år trodde dom att jag var lat. Det trodde jag med och kunde inte förstå varför det inte gick över som dom andra sa. Jag hade ju inget att jämföra med. Sedan, för unigefär 1 och ett halv år sen började det låta pipigt när jag ansträngde mej så dom tog mej till en läkare som sa att jag har ansträngsningsastma, fick mediciner och åkte hem igen. Men det blev inte bättre så jag fick mer och starkare mediciner och under ett år provade jag på bricanyl, oxis, diskus, airomir och singulair. Det som verkligen fick mina föräldrar att tänka till var när jag unde Ungdoms SM helt enkelt blev avplockad ifrån banan av en bankontrollant för att jag helt enkelt lät för dåligt. Så när jag kom hem åkte vi till en läkare som stoppade en slang med kamera i näsan och konstaterade att det var VCD. Och det var bara några dagar sen. Så mycket är fortfarande oklart och sådär.
Du säger att du vet vad du ska träna på. vad exakt är det dom du tränar på ? kan du ge lite tips så det kanske kan försvinna någon gång ? :)
Jag har troligen haft det hela mitt liv (är nu snart 16) mina föräldrar är väldigt intresserade inom orientering så det har alltid vart självklart att jag ska träna och tävla det men när jag blev tillräckligt gammal att träna på allvar (ca 11-12 år) blev jag alltid så fort trött och kunde inte andas. Föräldrarna sa då bara "det är normalt, det går över om en stund" men det gjorde det aldrig och i många år trodde dom att jag var lat. Det trodde jag med och kunde inte förstå varför det inte gick över som dom andra sa. Jag hade ju inget att jämföra med. Sedan, för unigefär 1 och ett halv år sen började det låta pipigt när jag ansträngde mej så dom tog mej till en läkare som sa att jag har ansträngsningsastma, fick mediciner och åkte hem igen. Men det blev inte bättre så jag fick mer och starkare mediciner och under ett år provade jag på bricanyl, oxis, diskus, airomir och singulair. Det som verkligen fick mina föräldrar att tänka till var när jag unde Ungdoms SM helt enkelt blev avplockad ifrån banan av en bankontrollant för att jag helt enkelt lät för dåligt. Så när jag kom hem åkte vi till en läkare som stoppade en slang med kamera i näsan och konstaterade att det var VCD. Och det var bara några dagar sen. Så mycket är fortfarande oklart och sådär.
Du säger att du vet vad du ska träna på. vad exakt är det dom du tränar på ? kan du ge lite tips så det kanske kan försvinna någon gång ? :)
Jag:
Hm, jag har hört många som genomgått den proceduren med starkare och starkare astmamediciner. De hjälper ju inte på en med VCD?!
De här råden fick jag av min sjukgymnast, nu tänker jag inte på dem längre förutom när jag känner att ett anfall är pågång. I början tänkte jag på övningarna konstant medans jag tränade för att få in rätta tekniken.
1. Var alltid avslappnad i axlar/nacke/bröstkorg, även under maxpass.
2. Andas med magen! Det är magen som ska röra sig under ett andetag och inte bröstkorgen (innan rörde sig endast min bröstkorg)
3. Om/när du känner att det börjar bli tyngre att andas (för mig runt 165 vilket är knappa tröskelpulsen om jag är stressad och mentalt svag den dagen och en normal dag runt 185 dvs ca 95 % av max) så försök blåsa ut utandningsluften dvs ha avslappnade halvstängda läppar. Glöm inte magen!
4. Lär dig att kontrollera dig själv. Du kan häva ett anfall om det kommer, men det bästa är om du slipper få ett över huvud taget! Undvik anfall genom att vara avslappnad i överkroppen, andas med "magen", och förhindra att utandningsluften lämnar lungorna för fort. Glöm inte det mentala! Lägg dig på en tävlingsintensitet där du känner att du har kontroll på andningen.
VCD´n "förstörde" två viktiga säsonger för mig men gav mig en coolare inställning till tävlandet eftersom jag tvingades lära mig att lyssna på min egen kropp och inte bara köra på som jag gjort innan. På de tävlingar jag skiter i att tänka på ovanstående står jag snart på sidan av stigen och låter som ett överfallsalarm = urdumt för ens kropp och självförtroende.
De första månaderna som jag tränade detta fick mina klubbkamrater stå ut med att jag blåste ut högt i varje andetag men skit i det. Tänk på dig själv och träna tills du lärt dig andas normalt igen! Lycka till!
De här råden fick jag av min sjukgymnast, nu tänker jag inte på dem längre förutom när jag känner att ett anfall är pågång. I början tänkte jag på övningarna konstant medans jag tränade för att få in rätta tekniken.
1. Var alltid avslappnad i axlar/nacke/bröstkorg, även under maxpass.
2. Andas med magen! Det är magen som ska röra sig under ett andetag och inte bröstkorgen (innan rörde sig endast min bröstkorg)
3. Om/när du känner att det börjar bli tyngre att andas (för mig runt 165 vilket är knappa tröskelpulsen om jag är stressad och mentalt svag den dagen och en normal dag runt 185 dvs ca 95 % av max) så försök blåsa ut utandningsluften dvs ha avslappnade halvstängda läppar. Glöm inte magen!
4. Lär dig att kontrollera dig själv. Du kan häva ett anfall om det kommer, men det bästa är om du slipper få ett över huvud taget! Undvik anfall genom att vara avslappnad i överkroppen, andas med "magen", och förhindra att utandningsluften lämnar lungorna för fort. Glöm inte det mentala! Lägg dig på en tävlingsintensitet där du känner att du har kontroll på andningen.
VCD´n "förstörde" två viktiga säsonger för mig men gav mig en coolare inställning till tävlandet eftersom jag tvingades lära mig att lyssna på min egen kropp och inte bara köra på som jag gjort innan. På de tävlingar jag skiter i att tänka på ovanstående står jag snart på sidan av stigen och låter som ett överfallsalarm = urdumt för ens kropp och självförtroende.
De första månaderna som jag tränade detta fick mina klubbkamrater stå ut med att jag blåste ut högt i varje andetag men skit i det. Tänk på dig själv och träna tills du lärt dig andas normalt igen! Lycka till!
//Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar