Litar på min förmåga - inte på ödet

Har märkt att jag skriver mer än vad jag trodde om min utbildning. Men det är ju ändå där mitt huvud är större delen av dagen så det kanske inte är så konstigt. Hade ett möte med studievägledaren i förmiddags angående programbytet. Jävla röra det där säger jag bara. Jag visste redan för 1,5 år sedan att jag skulle byta till BMA eftersom det var den utbildningen jag egentligen ville gå men inte kunde eftersom den inte startade just 2009. Lärare/chefer/programansvariga har under dessa åren hävdat att byta över är "nemas problemas". Det är fan inte nemas problemas när kursplanen bytts ut 3 ggr utan att studievägledarn fått veta om det eller när enhetschefen helt plötsligt är kommunalråd i Hallsberg. Alla säger olika saker och lovar ditt och datt förrens att man 3 månader senare får höra av en klasskamrat som hört från högsta hönset att "det inte är möjligt detta år".

Jag kommer att föda mitt första barn i juni, det innebär att jag kommer att vara mammaledig under det år som jag väntar på att kullen som starade BMA ett år efter mig kommer ikapp. Jag kommer sedan att hoppa in till termin 5 och få min legitimation ett år senare. Jag är inte en sån människa som litar på någon som hävdar något om min framtid utan att vara säker. Jag tror att om man ska genomföra något som ingen verkar vara intresserad av så måste man kämpa för det. Det går inte att vara passiv i en värld där jobbet skjuts över från person till person för då står man där med beskedet att nej du måste vänta 1, eller kanske 2 år. Hoppsan! Visst i onödan också om du inte skulle haft bättre koll! Så som det ser ut just nu har jag två kursplaner som det står mellan, en ny som tydligen inte startade nu 2010 utan först 2011 (ingen verkar veta varför) och en gammal från 2008. Om jag måste gå efter den nya kursplanen så måste jag gå en kurs under mammaledigheten och om det är den gamla så måste jag gå en kurs som tentas av någon dag innan BF. (Måste tillägga att studievägledaren inte hade en jävla aning om den nya kursplanen). Det känns tryggt. Not.

Känns ändå som om jag är ett steg närmare lösningen efter idag vilket känns bra.

Funderingen som jag har nu är när jag ska till min barnmorska. Har bara varit där på inskrivning i vecka 7 och nu är jag ju i vecka 22 utan att ha hört ett knyst. Har ringt henne flera ggr men hon är på semester. Mår ju bra så det är ingen broska. Har höjt mitt Hb från 105-110 till 125-130 på 2,5 vecka pga järntabletterna (mätte själv i skolan) och blodglukosvärdet är normalt men jag vill ha mitt moderskapsintyg så att vi kan börja fiffla med försäkringskassan.

Äh, nu ska jag nog ta mig en foglossnings-promenad dvs en cykeltur before it´s back to the plugg :)

//Sara