Småbarnsföräldrar..?

Ja, tror fan att vi blivit småbarnsföräldrar helt plötsligt. Just ordet "småbarnsförälder" känns så laddat i vilken situation man än sätter in det. Typ som "småbarnsföräldern Karin säger till storstadskuriren att nu får det vara nog" - då vet man att det handlar om något allvarligt och framför allt jävligt jobbigt. Det är i alla fall mina associationer kring the big word. Igår hade jag en tid att passa under hela dagen. Klockan halv 5 skulle jag vara uppe i Ljungsstugan med Nora så att jag skulle hinna träna som jag sett fram emot hela dagen (dagens höjdpunkt, min egen egentid) och sen skulle vi ha styrelsemöte. Jag hade förberett allt och passat på att bära ner allt utom ungen den korta stund som hon låg halvsomnad på sängen. Jag hade packat mina träningskläder in i minsta detalj och tom. lagt ner de nyinköpta amningsskydden i silikon bara för att. Fyllt vattenflaskan, ätit en banan och gått runt i lägenheten 50 varv för att kolla så att jag verkligen verkligen fått med allt. Bestämde mig för att väcka den halvsovande Nora redan 55 minuter innan vi skulle vara i ljungstugan för att verkligen hinna i tid. (Det tar ca 15 min med bilen dit). Jag hade satt på mig skorna och ytterkläderna och bara tänkt bära över henne i vagnliften men så fort jag tar upp henne börjar hon skrika så jag byter blöjan. Fine, det är fortfarande tid kvar. Men, då vill hon ha mat även fast det bara var en timme sen jag sist matade henne och det tar en hiskeligt lång tid. Hon börjar äta kl 15.40, bröstvårtorna är superömma och varje sug svider som om någon tar grova sidan av en svamp och gnuggar samtidigt som citronjuice och salt hälls över, och klockan 16.25 ringer jag ola och grinar - Nora äter fortfarande. Under amningstiden hade jag hunnit gå från "okej snart kan vi åka" till "suck, nu börjar jag bli irriterad" till "fan nu är jag arg, och det gör skitont att amma" till "störtgrina" för att den enda tid jag hade att passa gick åt skogen. Ringde till Ola och när han kom hem klockan 16.45 åt Nora fortfarande och jag var i upplösningstillstånd. Nora åt i 5-10 minuter till och sen fick hon sitta i pappas famn medans jag tvärslocknade i en timme. Sen var allt (nästan) hur bra som helst igen.... Vi konstaterade senare på kvällen hur mycket jobbigare allting blir när man inte får sova. 


//Sara