Min förlossningsberättelse

Jaha, då har jag satt mig ner för att skriva en förlossningsberättelse. Det är dock väldigt svårt att komma ihåg alla tider eftersom jag inte skrev ner nått då jag var fokuserad på att ta värkar, äta och förbereda mig inför att bli mamma. På sjukhuset skrev dock Ola ner lite tider.


Jo, söndagskvällen den 5e juni när Ola kommit hem från tjejlägret i Pershyttan så sa jag till honom att "tänk om vattnet går i natt, kul va?". De sista två kvällarna hade jag gått och lagt mig med tankarna om att "tänk om det kör igång inatt" och sen blivit lite förvånad/lättad/besviken när jag vaknat och det inte hänt något. Men den natten till måndagen den 6e juni, nationaldagen, så gick det vi trodde var vattnet klockan 02.50. Det blev blött i sängen + att det kom lite blod så jag ringde till förlossningen och sa att jag trodde vattnet gått. Vi fick en tid till undersökning klockan 10 samma dag samt tipset att försöka somna om. Det blev inte mycket till att somna om för efter vi bytt lakanet, pratat och smsat lite så satte värkarna helt plötsligt igång klockan 03.30 med ca 8 minuters mellanrum. De var 50 sekunder långa. Det kändes lugnt än så länge men kommer ihåg att jag var förvånad att de redan var så regelbundna, jag hade ju läst att de brukade komma med typ 20-40 minuters mellanrum i början. Värkarna blev starkare och starkare hela tiden och runt klockan 5 gick jag och värmde vetekudden. Hade såklart inte kunnat somna om (tjena mittbena - vem fan kan somna om när man ska föda barn?). Ola satte på TENS apparaten på ryggslutet vid klockan 6 tror jag. Jag slutade klocka värkarna runt klockan 7-8 någon gång för att jag tyckte det var drygt att hålla koll på vetevärmare, TENS sladdar och mobil samtidigt som värkarna. Jag åt en matlåda innan vi åkte in klockan 10 på check. På sjukhuset gjordes en CTG som visade 1,5 minut långa värkar var 8 minut. Jag var öppen 3 cm och vattnet hade inte gått som vi trott utan det var troligtvis bara slemproppen. Tyckte det var konstigt eftersom det inte var något "slemmigt" alls. BM sa att vi fick stanna om vi ville eller åka hem men jag ville åka hem men först ville vi ha käk så vi åkte till Pizza Hut's helgbuffé och jag försökte trycka i mig så mycket pizza som möjligt då jag vet att det blir fan så mycket jobbigare att prestera fysiskt under lång tid om man är sockerlåg. Värkarna kom nu med ca 7 minuters mellanrum och folk undrade nog vad jag höll på med när jag kastade ifrån mig pizzan, knapprade frenetiskt på TENS apparaten som jag hängt runt halsen, slöt ögonen och andades var 7e minut hehe ;) 

BB-väskan kl 5

CTG kl 10.37

värkar var 8 min

Vi åkte hem efter matstoppet och nu märkte jag att värkarna både var lättare att ta och kom oftare om jag gick omkring. Gjorde fan så mycket ondare att ligga ner under en värk jämfört med när jag stod upp. Efter att ha gått omkring här inne i några timmar med värkar, vet inte hur ofta de kom men TENS apparaten och vetekudden mot magen hjälpte bra. Jag började stötta mig mot väggen under varje värk då det blev lättare att få till en lugn andning eftersom jag slapp tänka på att hålla balansen. Ola föreslog att vi skulle gå ut en sväng och efter jag tagit en värk i hallen med skorna på med TENSen och vetekudden i högsta hugg gick vi nedför de tre trapporna. Innan vi hann kliva ut genom dörren fick jag en ny värk i trapphuset nedanför skylten "endast barnvagnar" hihi. Vi lunkade omkring utomhus och värkarna både blev starkare och kom oftare, ca var 4e minut (eller 3 stycken på 10 minuter) klockade Ola. Vid varje värk antingen lutade jag mig mot väggarna i mördartunneln eller ett trä medans ola strök mig på ryggen. Man blir ju lite naturligt drogad av att djupandas under 1,5-2 minuter när man står still eftersom man får så mycket syre och så lite koldioxid i huvudet så det ger ju lite smärtlindring i sig att bara andas på ett bra sätt. Klockan 19 bestämde vi oss för att åka in då värkarna kom med 3-4 minuters mellanrum. Vi har ca 5 minuters bilfärd till sjukan och den värk jag fick i bilen var inte nådig alltså. Från att ha stått och lutat mig och gungat mot ola under värkarna till att vara fastspänd i baksätet i en Opel Ascona är inte kul. Det gjorde ont för jag kunde inte slappna av. Hann med att få 4 värkar från parkeringen vid USÖ tills vi var uppe på förlossningen (ca 250 meter) så det kändes bra att vi  ändå bestämt oss för att åka in. Nästan direkt bad jag om att få en gåstol som var skitbra då jag kunde gunga med bäckenet och glida omkring under värkarna plus att det inte blev lika jobbigt att gå omkring hela tiden. De stunder jag låg i sängen tyckte jag värkarna både blev svårare att hantera och kom mer sällan men å andra sidan kunde jag slappna av och vila på ett annat sätt mellan värkarna. Jag åt lite hela tiden kändes det som (viktigt att fylla på) bla. ostmackor, bananer, energibars, och en gorbypirog. BM undersökte mig och jag var öppen 4 cm klockan 19. 

Foto-shoot mellan värkarna kl 19.17

Jag konsulterade med BM när jag kom dit ang smärtlindring och frågade vad de kunde erbjuda för mig just nu. "Ja, så som det är nu kan du få vad du vill". Jaha, jo det känns ju fortfarande överkomligt med TENSen och vetekudden men det lär ju bli värre sa jag så varför inte epidural? Då var klockan ca 19.15 och epiduralen lades 21.30 och började verka ca 20 minuter senare. Under de 2h15 minuter som jag fick vänta innan de la bedövningen så ökade värkarna ytterligare i styrka till att bli riktigt jobbiga även med TENS och vetekudde så jag är glad att jag inte avvaktat med epiduralen eftersom det tagit sån tid med att få den. Klockan 23.30 var jag öppen 6 cm. 

I väntan på narkosläkaren

Epiduralen läggs. Kändes som ett litet getingsstick + att någon gröta en inne i ryggen, frän känsla ;) 

Ola tar powernaps på 30 minuter åt gången medans jag glider omkring med gåbordet och läser Runners Worlds nyaste utgåva. Här, klockan 00.45 var jag öppen nästan 8 cm. Då började värkarna komma lite oftare, vet inte hur ofta men jag kände inte att jag han återhämta mig bra emellan och därför blev värkarna även jobbigare. Ringde på BM och bad mig visa hur jag skulle använda lustgasen. Hon drog på lägsta koncentrationen men jag tyckte inte direkt det hjälpte nått så hon höjde snart ett snäpp. Med lustgasen kunde jag ligga ner och ta en värk så jag fick vila lite mer eftersom jag plötsligt kunde ligga i sängen så det var bra.

Jag bland alla prycklar klockan 03.33. På bilden har jag epiduralen i en "handväska", utsug till lustgas runt huvudet (vi örebroare tycker inte det är kul att droga de andra i rummet), CTG på mage, högerbenet i stöd och vetekudde i svanken. Ungefär nu märkte jag hur kroppen verkligen tog över, riktigt häftig känsla. Det var liksom "vad fan är det som låter? Jaha, det är jag som stönar och stånkar??" Man har ingen kontroll över kroppen längre, men det var rätt skönt att bli "omhändertagen av kroppen" efter att ha varit koncentrerad och vaken i ett dygn, det gick liksom inte att göra någonting annat än att andas sakta och lugnt. Kändes som att det enda jag kunde bidra med och styra över var andningen, resten skötte sig självt på något uråldrigt sätt. 

Detta var den sista bilden som togs kl 03.33 innan lilla Nora föddes 08.16. Klockan 05.45 var jag öppen nästan 9 cm och vattnet punkterades. 

Jag som nybliven mamma och Noras första måltid :)

Här ser jag mest arg ut men egentligen så är jag bara trött och kaffesugen

kaffesugen..... :P

Nora myser med pappa för första gången medans moderkakan ploppade ut (det tog vi inte kort på ;))

Ola hann redan äta upp sitt fika... 

Nora, under första undersökningen - skrikbebis! 

3560 gram och 49 cm lång

Nora hemma i soffan senare på kvällen. Vi gick hem efter 6 timmar för att vi längtade hem till kissarna och vår egna säng (och kylskåp). Kändes skönt att komma ifrån sjukhusmiljön med massa människor som springer omkring halvstressade. USÖs sängar är dessutom smala och HÅRDA. 

Både jag och Ola är väldigt nöjda med vår förlossning. Det kändes aldrig för jobbigt någon gång. Jag tycker såhär i efterhand när jag själv gått igenom en förlossning att det har varit för mycket fokus på "den otroliga smärtan" och inte tex. att kroppen faktiskt är designad för att kunna föda eller hur kroppen tar över i slutet. Det gör ju jävligt ont, men det är ju faktiskt för att få fram ens barn, inte som när man krashar i skogen med hojjen. Förlossningssmärtan är ju positiv medans smärtan när man tex bryter ett ben känns negativ. Och så har man ju viloperioder mellan värkarna där man inte har ont som påminner iallafall mig om att det är något positivt - som går framåt. 


Jag tror upplevelserna från en förlossning är så extremt individuell att man nog inte kan jämföra två förlossningsberättelser emellan men detta var iallafall min berättelse. 


//Sara