Det där med att passa busstider...

Jag är inte en vän av länstrafiken. Nope. Jag har alltid cyklat dit jag ska året runt men sedan jag inte kunde cykla till skolan längre i vecka 23 pga hållkänningar i sidan av bebismagen så har jag åkt bil till skolan. Men sedan skrotis (vår bil heter Skrotis av en anledning) inte längre ville bromsa så har jag åkt buss. I morse missade jag den bussen jag tänkt då den var minst 5 minuter för tidig. Jag stod alltså på busshållsplatsen 5 minuter innan den skulle komma men missade den som normalt brukar vara 5 minuter sen. Det gjorde iof inte så mycket då jag och en annan okänd tjej som också missat bussen började snacka lite de 20 minuterna i väntan på nästa buss. Efter dagens föreläsning så kollade jag tidtabellen i fickformat som jag hämtat ut och såg att Yes! det går ju en buss om 5 minuter. Tror då fan att jag får lubba 200meter när jag ser bussen komma, nu 5 minuter för tidigt igen?! Varje steg smärtade något förjävligt i höfterna så nu ska jag spendera resten av dagen med min TENS apparat pluggandes hybridiseringstekniker i sängen. Tänker alltid att "nu brakar jag ihop och blir liggandes i vägkanten som ett kolli" när jag gör något som gör jätteont för höfterna, men har klarat mig hittils skämtåsido. Resten av dagen går dock i smärtans tecken.... En grej som jag tänkte och blev förvånad över när jag klev in i bussen efter att ha hetslubbat var att jag inte hade någon syreskuld i kroppen. Jag var inte det minsta anfådd alls vilket jag borde varit efter att ha lagt på en sådan spurt, utan satte mig ner som om ingenting hade hänt. Snacka om att cirkulationssystemet kompenserar graviditeten bra! Det är fantastiskt egentligen vad kroppen är kapabel till :o)

Under en triathlontävling i somras

Nä, nu ska jag lägga mig och knuffa rätt lill-pupan som lagt sig tillrätta under högra revbenskanten :/

//Sara