Det där med mammaledighet

...Så hakar jag på trenden och kör personligt ett tag. Jag känner mig inte harmonisk som mammaledig. Helst så skulle jag vilja ha det som vi har det just nu dvs jag pluggar och Ola är pappaledig. Jag har svårt att känna att jag uträttat någonting nödvändigt i slutet av dagen och är konstant understimulerad. Känns som om min hjärna möglar av att bara gå hemma och ta hand om Nora hela dagarna, jag vill lösa problem, kommunicera med andra vuxna eller skapa någonting! Framför allt vill jag ha en tid att passa, vara delaktig i någonting - vara en del av någonting. Jag vet inte om jag, som är del av nittiotalistgenerationen vill ha många järn i elden för att känna mig harmonisk. I princip alla jag mött ser på ett års mammaledighet som "ååååh, vad skönt!!", alla, förutom min mamma. Hon kände mer som jag gör nu. Eller också så är det ingen som vågar erkänna att de hellre skulle vara på jobbet några timmar om dagen. Visst, det är ju underbart att se alla Noras framsteg komma till om det så handlar om första skrattet eller smakportion så börjar jag grina av glädje men jag skulle så gärna plugga heltid som jag gör nu de här fem veckorna som klinisk kemi går. Gå på föreläsningar fram till lunch och plugga några timmar på eftermiddagen hemma.... Det måste finnas fler mammor där ute som känner sig understimulerade, men än så länge har jag alltså inte mött annat än "ååå vad skönt". Jag tycker det är piss att jag känner såhär. Enklast av allt skulle vara om jag var en sådan människa som "tycker det är asskönt att bara vara hemma och gå runt och plocka" (1950´s here we go again...). Då skulle jag inte behöva fundera på om jag skulle starta eget företag, plugga på distans, jobba på krogen, jobba natt på sjukhuset och allt annat jag funderat på att göra... Nu har jag iallafall jag sagt mitt angående mammaledighet. 

7,5 kilos Nora gillar också lite spänning i vardagen...

//Sara